Foto www.bildstrom.se

Den gångna vintern var väl inte speciellt hård. Lägsta noterade temperatur i Långträsk –36,8 gr  noterades 4 februari och (förhoppningsvis) största snödjup 82 cm uppmättes 28 februari.

Martin Bildström

Skogsfastigheten ligger i Sandfors, en bra bit från Eva och Åsas hem i Uppsala respektive Storvreta. Förra hösten slutavverkade de cirka 2 ha skog. Det var den första slutavverkningen sedan de köpte fastigheten för sex år sedan. Åsa har genomgått utbildningen Säker Skog, Motorsågskörkortet.
Systrarna tycker att det känns bra att kunna utföra hela kedjan från slutavverkning till plantering och röjning. De ska försöka forma ett talldominerat blandbestånd.
Skogsskiftet tar en del av fritid och semester. Men fördelarna uppväger arbetsinsatserna och de långa resorna, menar både Åsa och Eva. Eva tycker att det mest positiva är att systrarnas familjer har fått något att samlas kring. Vi får ett meningsfullt och givande teamwork, säger hon.
Åsa tycker att det mest positiva är att nu är de tillbaka till ursprunget. Mormors mor föddes på ett torpställe bara en halvmil därifrån. Mormor växte upp i Långträsk, och dit har även deras mor flyttat.
Åsa är byggnadsingenjör med eget företag och Eva är ekonom. Deras arbeten är stressiga. Dessutom kräver de snabba beslut. Åsa gillar de varierande jobben i skogen som dessutom ger riktigt bra och varierande motion. Skogsbruket är långsiktigt, det känns harmoniskt och naturnära, säger Åsa.
Sammandrag av Matts Bildströms artikel i ”Skogen” 5/11
foto: www.bildstrom.se

Har jag inte rätt?!
Kram på Er alla
/Inger

Trevlig resa!

År 1971 var ett alldeles speciellt år. Det var lämmelår!
De hade kommit redan våren innan, lämlarna, och överallt fanns de ilskna och färgglada sorkarna. Mer än en gång fick de en att hoppa till, när någon ettrig krabat plötsligt gjorde en oväntad och högljudd attack i skogen. När lämmeln är ilsken skyr den inte någon! Ugglor och andra rovfåglar kalasade och byns katter var redan utleda på lämlarna och följde bara lojt en förbirusande lämmel med blicken. På vägarna låg tillplattade och överkörda lämlar överallt, som små rufsiga och gulaktiga tygbitar. I solnedgången sågs gyllene strimmor korsa de spegelblanka vattendragen under sommarkvällarna, för lämlarna är styva simmare.

Det blev en slags sport att hinka upp lämlar från vattnet och samla de stressade liven i båten under fisketurerna. Någon tacksamhet visade de aldrig utan hoppade snabbt i vattnet igen för att fortsätta simturen. Liksom katterna blev man till slut själv ganska less på alla lämlar, trots att man de första dagarna lämlarna fanns, aldrig kunde se sig mätt på de horder som kom springande över skarsnön. Lämlarna är ju dessutom verkligen färgsprakande vackra, i sina gul och svartbrokiga kostymer.

På den tiden hade fisket en hög prioritet och de flesta sommarkvällar tillbringades med kastspöet i handen. Min fiskekompis Stellan och jag beslutade oss för att ännu en gång ge oss ut på en fisketur, vilken i ordningen den sommaren vet jag inte. Tids nog hade vi tröttnat på fisket efter abborre, harr och sik i Skellefteälven och nu ville vi ha någon slags omväxling. Det fick bli Gräsandbäcken! Förvisso kunde man bara förvänta sig gäddor, men bäckfisket kunde vara nog så spännande och annorlunda. Gäddorna var inte heller kräsna, utan högg oftast så snart draget hade landat. Flera år innan, hade jag själv fått åtskilliga gäddor där, en del hyfsat stora. Vi packade med lite fika och drog i väg på våra cyklar. Efter en halvtimmes cykeltur var vi framme och banade oss väg genom tätt vide och enbuskar, fram till bäcken.

Gräsandbäcken slingrar sig fram längs myren nära kanten mot skogen och på flera ställen bildas djupare lugnvatten längs bäcken. Där brukar gäddorna stå! Vi var tyvärr inte ensamma vid bäcken, utan massor av till synes uthungrade myggor flockade sig omkring oss. Så snart man slängde ut draget och började veva, så inlindades otaliga myggor under linan på haspelrullen, som med tiden mer påminde om en bit mörk ryamatta än ett fiskeredskap.  Gammalt gräs fanns både i och bredvid bäcken, vilket var ett ständigt problem för fisket, då gräs ofta fastnade på draget. Det behövdes dock inga krusiduller och fiskeknep för att gäddorna skulle ta. Fanns det bara en gädda i närheten så kom den forsande så snart draget landade.

Det tog inte heller lång tid innan vi var tvungna att skära av en mindre björk för att trä upp gäddorna på, en liten fiskeväska räckte inte långt! Lite knepigt kunde det vara att greppa de större gäddorna över nacken och det var fullständigt omöjligt att dra upp dem med spöet, beroende på allt ris och gräs som fanns i bäcken. Så småningom var vi nog rätt nöjda med fångsten, för åtskilliga gäddor hade blivit upphalade och fisken skulle ju rensas. Det är ju baksidan, med det annars så roliga fisket. Vi beslöt oss för att bära upp fångsten till tallskogen ovanför och där rensa och filea, för att slippa blöta ner oss ytterligare när vi knästående skulle ta hand om fiskarna. När allt var avklarat kunde vi ju fiska ett tag till. Vi hittade ett torrare parti mellan några stora tallar där vi satte oss ner för att ta hand om fångsten.

En lämmel! Nu var det för ovanlighetens skulle inte en lämmel i skogen jag såg, utan en i gäddan. Gäddans flammiga tarmar i gult och svart talade sitt tydliga språk. En färgglad lämmel hade slutat sina dagar i en gäddmage. Ett mycket bistert slut på livet torde det ha varit. En av myrbäckens krokodiler hade säkert stått på lur när den stackars lämmeln skulle ta sig en simtur. Efter en stund insåg vi att de flesta gäddorna i bäcken antagligen hade levt gott på de våghalsiga lämlar, som dristat sig till att simma över. Det måste ha varit ett livsfarligt gatlopp för lämlarna att korsa vattnet.

I stort sett varje gädda hade minst en lämmel i sig, de största flera. Vi tittade på varann men insåg att vi knappast skulle ha slängt bort en tvåkilos öring, även om den haft en lämmel i sig. Sak samma! Åtminstone de största gäddorna fick därför följa med hem, räven och korparna fick väl ta de gäddskallar och övrigt som vi lämnade kvar. Torkad gädda satt på rader kring flera uthus därhemma och de gäddor vi tog hem fick väl om inte annat göra dem sällskap. När gäddorna väl var torkade brukade vi stoppa in dem i ugnen ett tag. För det första tog värmen död på eventuella fluglarver och dessutom blev fisken mer mör i köttet. Torkad gädda är faktiskt en riktigt begärlig matbit att ha i ryggsäcken. Att skära sig en strimla torkat gäddkött då och då är väldigt gott!

En numera närmast utdöd lokal maträtt, är kokta större fiskskallar. Helst ska det vara storöring, men även gäddor och välgödda abborrar kan duga. Vissa bitar i huvudet räknas som en ren delikatess och i en stor fiskskalle kan det vara oväntat mycket mat. Speciellt under ögat sitter en liten rundad filèbit som är speciellt eftertraktad. Dagen efter vårt fiskafänge vankades det kokta gäddskallar därhemma. Min far hade också fiskat och fiskelyckan hade varit tämligen god, av fångsten att döma. Visserligen hade han fuskat och använt nät, men i alla fall. På spisen fanns därför en närmast till brädden fylld jättegryta med fiskskallar, i huvudsak gädda. Tids nog hamnade samma gryta på bordet i sällskap med en packe tunnbröd, potatis och ett smörpaket.

Anrättningen var klar! Med en ordentlig slev halade jag upp ett tungt huvud av en tvåkilosgädda, som ett kort ögonblick glodde på mig där den stod på tallriken, med bleka, livlösa och stirrande ögon. Jag apterade ett kirurgiskt snitt längs gäddans huvud med kniven. Med gaffeln vek jag isär huvudet och fick en mindre behaglig överraskning. Mitt inne i huvudet låg en tilltufsad lämmel! Inte nog med att den först blivit slukad av en stor gädda, dessutom hade den nu även blivit kokt.

Ett tragiskt slut på en fjällämmels liv, kan man tycka. Där slutade åtminstone eländet för lämmeln som inte ännu en gång behövde riskera att bli uppäten. Det riskerade å andra sidan inte gäddan heller, eller åtminstone gäddans skalle. Jag vek lugnt ihop mina bestick och lutade mig tillbaka. Det blev ingen gäddskalle för mig den dagen, inte senare heller för den delen. Där slutade definitivt min egen tradition att äta gäddskallar och jag kan ännu för min inre blick, se den eländiga och välkokta kokta lämmeln framför mig. Den såg definitivt inte så värst aptitlig ut. Med ett par undantag gällande kokta skallar från storöring, har jag aldrig någonsin senare ens tänkt tanken på att äta en gäddskalle.  En gastronomisk antiklimax!

Det forsar mycke vatten
nu efter ”Gammälva”
gick ned till ”Wättuagga” idag och Järvselet, man bara måste se . . .

/Margit